Torsdag 22/5 kl. 10:53

Det var betydligt mycket krångligare att söka visum än vad jag först trodde. Amerikanska ambassaden kräver alla möjliga sorters papper och intyg... personbevis, två särskilda formulär från ambassaden, anstaltsrapporter, domar, anställningsbevis, kontoutdrag, foton och stravffregistret från polisen. Det sistnämnda trillade ner i brevlådan igår, och det var ingen rolig läsning - precis allt stod med! Trodde att begångna brott försvann från registret efter ett visst antal år, men icke sa Nicke! Gamla synder från över arton år sedan radades upp till min stora skam. Jag tror verkligen inte att jag får något visum med tanke på mitt det, men jag ska ändå försöka... trots kostnaden och tiden det tar. Bara det att jag är dömd för innehav av ett kilo dynamit, lär ju göra att de skrattar åt min visumansökan. När det sedan toppas med ett par rån, narkotikabrott och grova vapenbrott, så lär jag höra deras asgarv hela vägen ut från ambassaden.

Jag har förståelse för att det är svårt, och kanske omöjligt för många, att förstå den absoluta förvandlingen som jag faktiskt har genomgått. Det är ju ibland till och med svårt för mig själv att greppa, så det kändes ganska vridet att läsa mitt straffregister eftersom det är ljusår ifrån vem och hur jag är idag och jag idiotförklarade den förra Niclas ännu en gång. Men, men... som man bäddar får man ligga.

Nåja, tur att vi har fullt avbeställningsskydd, och vi har redan börjat titta på alternativa resemål.

Bokförsäljningen är en succé enligt min förläggare. Enligt mig är den en flopp och en stor besvikelse. Den har bara sålt i snart 2000 exemplar, vilket jag tycker är väldigt lite med tanke på hur mycket reklam den fick i medierna. Men min förläggare knöt inga avtal med de stora bokkedjorna och därför finns den nästan bara att beställa via nätbokhandlar. Den hade givetvis sålt mycket mera om den legat ute i affärerna eftersom människor impulsköper böcker som står i hyllorna, och framförallt böcker som de känner igen från medierna. Men det lilla förlaget hade inte råd med en stor upplaga. Av 2000 böcker tjänar jag etthundratusen innan skatt. Av tjugotusen böcker hade jag tjänat en miljon innan skatt. Det är skillnad! Och tjugotusen böcker är jämförelsevis inte mycket, återigen med tanke på uppmärksamheten den fick i tv, tidningar och radio. Det hade varit skönt att kunna bli skuldfri för intäkterna, men det lär jag inte bli nu. Inte på långa vägar.

Nåja, jag fick ut min bok och min historia i alla fall och tjänar åtminstone en slant på den, även om slanten inte motsvarar arbetet och tiden jag lade ner, på hur dåligt jag periodvis har mått och på hur myckat jag exponerade mig i media. Under våren har jag tackat nej till alla erbjudanden om tv- och tidningsframträdanden. Jag vill inte synas längre, utan bara vara.

Fredag 25/4 kl. 15:33

Ziggan och jag ska gifta oss i Las Vegas och sedan åka därifrån på bröllopsresa till Hawaii. Just Hawaii har jag längtat till ända sedan jag var liten och såg en film med Elvis som sprang runt på stranden med en massa hula-hula tjejer. Dessutom har jag länge drömt om att surfa på vågorna där, och nu ska det förhoppningsvis bli av. Drömmen om att surfa på Hawaii känns som en bidragande faktor till att jag inte gav upp den där gången när jag satt i trappuppgången som en hemlös narkoman och tänkte ta livet av mig.

Biljetterna gick på 35 000 kronor och trillade ner i brevlådan idag. Samtidigt är min glädje lite återhållsam eftersom det inte är säkert att jag får visum. Har man varit straffad, dömd för narkotikabrott och/eller varit missbrukare, så behöver man visum. Visst, jag skulle kunna ljuga när jag fyller i pappret på planet, men jag vågar inte chansa, tvingas vända på flygplatsen i USA och se pengarna brinna inne. Vi har fullt avbeställningsskydd, så får jag inget visum, åker vi någon annanstans. Som en kompis sade:

- Åk till Australien... det är ju en gammal straffkoloni!

Nåja, vi får se om jag kan övertyga den Amerikanska ambassaden med diverse intyg och så. Annars blir det att se sig om efter ett annat resemål.

Nu har jag först en sommar fylld med fallskärmshoppning att se fram emot!

Jag lever gott och förverkligar mina drömmar.

Tisdag 1/4 kl. 14:21

Igår hade jag en riktigt bra dag med min gamla kompis Junior. Förutom att vi fick några viktiga ärenden gjorde, köpte vi med oss fika och åkte vi ut till skogen där vi släppte hundarna som sprang sig trötta i vårsolen. Det var riktigt skönt! Inte bara för oss som njöt av fikat i solen, utan givetvis för hundarna också. Ingela, som valpen numera heter, kommer riktigt bra överens med Prozac och hon är inte längre så rädd. De busar rejält ihop och det är en fröjd att se att hon verkar lycklig. Hon var väldigt misskött när vi köpte henne för en tusenlapp för drygt två månader sedan, och hon hade växt upp de första 10-12 veckorna i en låda. Man blir ju måttligt road när man hör talas om sådana incidenter. Hon gick ofta med svansen mellan benen, men den senaste tiden har hon som sagt blivit betydligt bättre och modigare, och dessutom blivit rumsren. Jag och Junior var till veterinären med dem igår som gav dem vaccinationssprutor och chipmärkte Ingela - hon sade inte ett pip.

Lördag 22/3 kl. 15:23

Jag lovade mig själv på nyårsaftonen att göra det här året till det bästa i mitt liv. Det har det inte varit hittills. Långt ifrån! De senaste sju veckorna har Ziggan och jag genomlidit en mardröm som eskalerade kraftigt den sista veckan, och jag har ingen annan att skylla på än mig själv och min naivitet. Men den här gången skapade jag våra problem genom att vara snäll och försöka hjälpa, men otack är ju som bekant världens lön. Jag tänker inte sjunka till någon låg nivå och ägna mig åt smutskastning eller hårklyverier, så därför avstår jag från att dra några detaljer.

___________________________________

När jag föreläser om mitt förra liv, så brukar jag alltid säga:

"Jag omgav mig med hotfulla psykopater som stal, knarkade och ljög - Vad i hela friden fick mig att tro att dessa skulle bli bra, ärliga och lojala vänner?!".

Jag önskar Er en glad påsk!

Fredag 7/3 kl. 19:25

Igår var jag uppe i Eskilstuna där jag föreläste för cirka 200 elever på Rekarnegymnasiet, vilket gick bra. Det kändes som det jag sade gick fram. Jag vill passa på att tacka eleverna för att de lyssnade intresserat, och jag vill även tacka för kommentarerna här på bloggen. Tack ska ni ha! Det var skitkul att få träffa er! Precis som efter varje föreläsning, hoppades jag även denna gång på att det jag sade verkligen påverkar någon till att fatta bra beslut i framtiden - som till exempel att inte hålla på med droger.

Måndag 25/2 kl. 09:36

Sorry att jag inte har bloggat på länge, men jag har försökt att ta det lugnt och varva ner, men utan framgång. De senaste tre veckorna har jag lagt mycket tid och energi åt att hjälpa en gammal bekant att få rätsida på sitt liv. Jag har haft telefonkontakt med honom i 1½ år och lyssnat på hans ständiga kamp mot drogerna. Han har, efter sexton år som sprutmissbrukare, blivit riktigt trött på det destruktiva livet och jag uppfattar honom som uppriktig och ärlig. Därför bestämde jag mig för att försöka hjälpa honom. Jag minns hur jag, när jag själv höll på att knarka, vid ett tillfälle stod på en högtalare med en snara runt halsen. Jag vågade inte hoppa, men stod kvar i tjugo minuter och hoppades på att någon skulle sparka in dörren och hjälpa mig. Ingen kom, men det är det som jag gör för min bekant nu. Det känns riktigt bra att få hjälpa till att visa honom vägen. Han har de senaste tre veckorna bott hos oss och han verkar ha kommit lika långt på den tiden som jag gjorde på ett år. Vi har bland annat upprättat avbetalningsplaner, upprättat kontakter med läkare och missbruksmottagningen, han har flyttat från Motala (vi tömde hans lägenhet i helgen), han har bytt telefonnummer, och han planerar för sin drogfria framtid med vettiga fritidsaktiviteter och ska så småningom byta ut sin sjukpension mot ett arbete. Någon som har ett jobb att erbjuda honom i Linköping (han har lönebidrag) eller en lägenhet att hyra ut till honom?

Igår fick jag ett sms av en kompis och jag skrattade så jag höll att blöta ner mig. Hoppas ni har samma humor och skrattar lika gott:

Hej ! Jag såg din kontaktannons på nätet. Jag är en normal kille som söker efter någon att göra lite udda saker med, till exempel onanera och titta på snöslungor samtidigt som jag stoppar stjärten full med frysta kycklinglår. Det är mysigt. Jag brukar även ligga med trafikdödade djur och ta kort på förbipasserande. De brukar se så förvånade ut. Det är skojigt. På fredagskvällarna gör jag oftast två varma mackor. En äter jag upp och den andra kallar jag för slyna och sedan ligger jag med den. Jag gillar myskvällar, är ofta ute och går med min lama tax som heter Siv-Göran. Jag gillar även att springa naken med en rosa vibrerande dildo i munnen och tallkottar i armhålorna samtidigt som jag tittar på dåliga westernfilmer från 70-talet. Om du har liknande intressen , så kanske vi kan träffas och prata lite...

Söndag 10/2 kl. 19:39

Är precis tillbaka efter inspelningen av Agenda som sänds på ettan 21:15 ikväll. Det blev nog inget bra framträdande den här gången. Det känns inte som så i alla fall. Det enda jag tänkte på var "Varför stod jag inte på mig när jag hade tackat nej tre gånger?" och "Vad fan gör jag här?". Det kommer nog att märkas att jag kände så. Det var sex timmars spilltid för ett par minuters framträdande med onödigt svårformulerade frågor från programledaren och ännu konstigare svar från mig. Nää, det kändes inget vidare och jag fick som vanligt en bråkdel sagt av det som jag ville säga.

Då är det ju tur att jag har bloggen, så jag kan förklara mig.

Vad jag ville trycka på är vikten av att hamna rätt redan i tidig ålder och att hela samhället tar sitt ansvar, även topparna i näringslivet, pamparna och politikerna. Det är ju svårt att motivera ungdomar med en trasslig uppväxt och skeva förebilder till att inte ägna sig åt kriminalitet när till och med en del av höjdarna med sina fantasilöner och fallskärmsavtal roffar åt sig och begår brott. Visst krävs det polisresurser för att i alla fall försöka bekämpa de kriminella gängen, men jag anser att den största fokusen bör läggas på barnen, så att nästa generation ser fördelarna med ett hederligt liv utan droger och gäng. Svenssonlivet är ju helt fantastiskt skönt, innehåller stora privilegier och är jämförelsevis problemfritt. Det gäller att få dem förstå det. Gängbildningarna symboliserar ett misslyckande av föräldrarna, skolan och hela samhället. Den här skutan vänder vi inte i första taget, utan vi måste tänka långsiktigt, typ 10-15 år.

Dessutom ville jag berätta om hur många Svenssons dömer ut kriminella för all framtid, vilket gör det riktigt svårt för dem att kämpa sig tillbaka in i samhället genom en snårig djungel av fördomar, hat och oförståelse. Då känns det många gånger lättare att stanna kvar i skiten. Senast förra lördagen blev en bokhandel uppringd av en argsint människa som undrade hur i helvete de kunde bjuda in mig till att sitta och signera böcker i deras bokhandel. Det är ju bara sorgligt. Jag vet ju att alla faktiskt kan ändra sig, så jag tycker inte om när bittra människor stänger vägen tillbaka in i samhället för de som vill ändra sig. Jag fördömer starkt all slags kriminalitet idag, men försöker att inte döma människorna. Väldigt få av dem är onda, men begår tyvärr onda handlingar av olika anledningar - precis som jag gjorde. Jag tror att många i samhället måste lära sig att förstå problematiken och, hur illa det än låter, lära sig att förlåta dem som vill bli förlåtna och som vill ändra sina liv.

Det var en del som jag ville ha sagt i Agenda, men så blev inte riktigt fallet tyvärr.

Jag fick ett sms idag från en tjej som hört mig föreläsa och hon tackade mig. Hon berättade att hon igår kväll hade blivit erbjuden droger, men att hon stod emot grupptrycket tack vare det jag sagt under föreläsningen.

DET känns bra!

Fredag 8/2 kl. 16:20

De senaste dagarna har jag ringt runt och avbokat åtaganden och möten. Jag känner att jag har fått för lite fritid, så det är därför jag har avsagt mig många saker. Jag vill bara börja vara, ta det lugnt och ägna mig åt mig själv, mina intressen, mina vänner och min familj - som för övrigt fick en tillökning igår i form av en hundvalp på 18 veckor. Dessutom har jag ju ett heltidsjobb att sköta och jag orkar inte med alla schemaändringar och byten hit och dit. Bland annat har jag avsagt mig ett möte med Anders Hall (Beatrice Ask´s stabchef) där jag skulle presentera en studiecirkel som är framtagen för landets fångar. Jag ordnade istället att författaren till programmet träffar honom, vilket känns bättre för mig. Jag får se om jag åker på konferensen som är två dagar senare, men just nu känns det inte aktuellt. Vill inte involvera mig i en massa. Jag trivs med livet som det är nu och vill inte kasta mig in i projekt eller politik. Jag har även avbokat ett möte med Karin Götblad, som ville diskutera ett projekt med mig och en annan kille. Den andra personen får ta den biten utan mig, vilket kommer att gå minst lika bra. Jag hade dessutom avsagt mig att medverka i Agenda på söndag eftersom jag är trött på mediacirkusen, men de gav sig inte, utan ringde tre dagar i rad och tjatade, så nu har jag gett med mig. Det känns dock som om det är sista gången jag medverkar i teve på ett tag, om det nu inte dyker upp något riktigt intressant... och roligt framför allt. Det är ju roligt jag vill ha nu - inget ältande av det gamla.

Från det ena till det andra:

I boken berättar jag om ett inbrott som jag begick för cirka 18 år sedan med två namngivna bröder. Tyvärr tänkte jag inte på att en av mina bästa vänner och hans bror heter precis likadant som det försatnämnda brödraparet. Vilken jävla tillfällighet rent ut sagt! Detta missförstånd gjorde min vän och hans bror ganska sura på mig, och det känns skittråkigt minst sagt. Jag kan bara be om ursäkt här på bloggen och hoppas att folk i deras närhet förstår att de inte hade med inbrottet att göra.

Tisdag 5/2 kl. 18:37

Den senaste tiden har jag bekymrat mig över arbetet med Eriks bok... hur jag skulle få tid att skriva en bok under press med ett heltidsjobb, fästmö, hund och fritidsaktiviteter, och dessutom med pekfingervalsen (har ju liksom inget annat val) som inte går särskilt fort. Vidare har jag funderat på hur jag skulle skriva så det liksom inte blev min stil, men den största fasan har varit om jag verkligen skulle orka gå igenom ytterligare ett kaotiskt liv fyllt till bredden av brott, våld och droger. Jag vet ju vad jag gick igenom när jag skrev min bok och det har onekligen känts tungt att ha något liknande framför mig. Nu har det dock blivit ändrade förhållanden, så jag kommer inte att skriva Eriks bok. Han har istället en annan lösning på gång, vilket är den absolut bästa lösningen för både honom och mig, och det är en stor lättnad och glädje för oss bägge! Nu kommer hans bok antagligen att skrivas med rekordfart, istället för de två åren som jag säkert hade tagit på mig. Visserligen går jag miste om en del sköna slantar eftersom jag vet att hans bok blir en storsäljare, men pengar är inte allt. Jag måste se till både mitt och Eriks bästa, vilket han också gör.

Jag känner mig fri nu, eftersom jag inte har något krav på mig som cirklar ovanför mitt huvud som hungriga gamar. Så nu kan jag ta den tid jag vill och behöver till mitt nya bokprojekt som jag velat göra ett tag. Jag ska försöka plocka fram humorn inom mig och skriva en komisk roman. Det ska bli ett sant nöje att lägga elände, droger, våld och kriminalitet bakom mig och få skriva om roliga saker som omväxling. Vi får väl se om det blir en bok av det i slutändan, men jag har gett mig fan på att i alla fall ha roligt under tiden som jag skriver!

Förutom de positiva kommentarerna/recensionerna av Rivet skinn - hela historien som trillar in på kommentarerna, min mail och som jag hittat på nätet, så har jag fått en väldigt bra recension av Bibliotektjänst. Allt känns bra just nu!

Onsdag 30/1 kl. 20:41

Releasepartyt var som sagt lyckat. Jag ångrar dock att jag anlitade en stand-up komiker för 6000 kronor. Många hade hunnit bli berusade och pratade högt, så man hörde inte mycket av det han sade. Det känns som bortkastade pengar eftersom vi gick 4-5000 kronor back, vilket vi egentligen inte hade råd med, men jag ser alla presenter och blommor som en tröst för det stora ekonomiska bakslaget. Gästerna uppskattade dock festen, och det var ju faktiskt det viktigaste.

Det har hittills bara trillat in cirka 800 beställningar på boken, vilket givetvis är en stor besvikelse efter all uppmärksamhet. Men det skyller jag på förläggaren som jag tycker är grymt försiktig, på gränsen till dumsnål. Han ger inte de stora bokhandlarkedjorna 30 dagars kredit med återköpsrätt, utan räknar istället med att folk ska beställa boken över nätet. Suck! Jag har erbjudit förlaget att själv lägga ut riskkapitalet för de böckerna, men han har inte gått med på det heller! Hade den legat ute i butikerna, så hade den med all säkerhet sålt minst ett par tusen exemplar redan nu, så jag förstår inte alls hur förläggaren tänker, inte med tanke på publiciteten som boken har fått. Publicitet som jag dessutom själv har fått ordna. Nåja, jag får hoppas att det blir lite ändring på sakerna snart, men förläggaren valde att åka på en tvåveckors semester dagen efter att boken kom ut, så jag får ta det med honom när han kommer tillbaka.

Jag har fått bra recensioner från läsarna här på bloggen, och fått en recension på en välbesökt blogg: http://www.thewitch.se/2008/01/rivet_skinn_hela_historien.html . Jag vill tacka för dessa! Riktigt kul att folk tycks gilla boken, sättet jag skriver och sättet jag lämnar ut mig på.

Måndag 28/1 kl. 09:37

Oj, vilket releaseparyty! Det kom 120 gäster från när och fjärran, och vissa hade jag inte träffat på femton år. Dock hade jag planerat lite dåligt med bokutdelningen, drinkbiljetterna och signeringen, så jag höll helt ärligt på att stressa sönder mig totalt. Jag vill passa på att tacka alla gästerna för en rikigt lyckad kväll, och tack för blommorna och presenterna! Mer detaljer, samt foton från festen kommer senare.

Länkar

Gomorron Sverige

Efter tio (Scrolla ner klicka på bilden.)

orsdag 24/1 kl. 17:56

Jag är "ganska" trött nu. Framträdandet på Go´morron Sverige igår kändes bra. Jag lyckades förtränga det mesta av kamerorna och nervositeten. Dessutom märktes det på programledaren, som var genuint intresserad och duktig, att hon hade läst boken. Under eftermiddagen intervjuades jag av en tidning och på kvällen satt jag på Kanal Lokal och berättade om mitt liv. Jag kan lugnt säga att jag har fått mitt bekräftelsebehov tillfredsställt den här veckan...

Men OJ, vad jag är beroende av en dator! Våran dator kraschade härom dagen, så det har känts lite som att sitta på en öde ö. Nu har vi dock fått tag på en reserv, tills våran egen är fixad. Den fungerar dock långt ifrån felfritt, eftersom det hela tiden blir dubbelslag på tangenterna: Soom tyypp såå härr. Hoppas bara att det går att rädda det mesta i våran dator. Det som hittills är skrivet på Eriks bok ligger ju i den. Korkat av mig att inte göra en säkerhetskopia.

Idag har jag varit i Motala och pratat med ett gäng väldigt unga värstingar från Göteborg. Det gjorde riktigt ont att höra dem berätta om deras uppväxt med missbrukande föräldrar och pappor som sitter inne. Någon som är förvånad över smågrabbarnas beteende? Ännu en gång... oförmågan att hantera känslorna styr dem. Det kändes riktigt bra att få prata med dem och de lyssnade intresserat. Det var en av mina gottgöringar, eftersom jag inte tog betalt. De fick dessutom varsin bok. Jag hoppas att de läser den och lär sig något.

Jag skäms nästan alltid när jag tar betalt för mina föreläsningar, men jag måste skjuta det åt sidan. Annars skulle jag inte få göra annat än att åka runt och föreläsa. Skulle bli utfattig och utbränd direkt. Normalt tar jag 3000-5000 kronor för en två timmar lång föreläsning och det är jämförelsevis lite, men det känns riktigt bra att kunna göra det gratis någon gång ibland. Det känns lite som om det är min förbannade plikt att berätta om mitt liv - för att liksom betala tillbaka och förhoppningsvis påverka till något positivt. Därför skäms jag över att ta betalt. Dessutom är jag rädd för att framstå som girig. Gratisföreläsningen idag var dessutom en slags återbetalning till en polis som en gång hjälpte mig in på en psykavdelning när jag på grund av mitt missbruk hade en psykos.

Jag vill passa på att tacka alla Ni som har skickat uppmuntrande mejl och kommentarer. Det betyder verkligen MASSOR för mig! Så från botten av mitt hjärta: Tack!

Tisdag 22/1 kl. 15:08

Det fungerade ju ganska bra hos Malou. Jag blev lite förvånad faktiskt, när jag själv tittade på intervjun, hur bra det var. Det var nog det bästa framträdandet hittills. Jag var verkligen skitnervös, men det lyckades jag relativt bra med att inte visa. Och jag började inte att grina när de tog upp mina känslor som jag bär på idag! Det var nog min största rädsla, men i ärlighetens namn var det inte långt ifrån. Däremot lossnade det när jag läste kommentarerna under gårdagens inlägg och kompisen som satt brevid bara log åt mig. Det är skönt att känna! Och skönt att erkänna det!

Jag blir kvar i Stockolm tills imorgon, eftersom jag ska vara på Go´morron Sverige 08:15 imorgon bitti. Jag kommer därför inte att ha tillgång till någon dator förrän tidigast imorgon kväll, så tyvärr kan jag inte svara på kommentarer eller mejl fram tills dess.

Direkt efter Malou åkte jag och fick mitt nya porslinsöga gjort, men det blev en katastrof! Ögat sitter helt snett, pupillen tittar nedåt och ögonlocket hänger ner över mer än halva ögat. Ångrade direkt att jag hade gjort operationen, men insåg sedan att det bara är att gilla läget. Jag tog en chans som inte riktigt höll. Får väl gå utan öga igen och fortsätta använda den svarta lappen vid speciella tillfällen. Ska få ett nytt öga i maj, så jag hoppas på ett bättre resultat då.

Lördag 19/1 kl. 18:31

Jag har haft ett väldigt lugnt arbetspass. Det var nämligen bara en enda grabb kvar på hemmet, eftersom alla de andra är hemma på permission över helgen. Hoppas de sköter sig. Det är framför allt en väldigt identitetssökande och rastlös kille som brukar straffa ut sig, men jag hoppas verkligen att han fixar permissionen den här gången. Jag tror på honom och håller tummarna... eeh, tummen. Det är många sådana där uttryck som jag måste anpassa mig efter. Ni vet... "mellan fyra ögon"(jag har ju bara ett öga), "hålla tummarna", "på handens fem fingrar", och så vidare. Och klassikern "Give me five". Då brukar jag alltid säga:

- Jag har bara tre och en halv, så jag måste bli skyldig dig.

Idag satt jag i över en timme i en förberedande intervju inför Efter Tio på tisdag och shit alltså... det var känslomässigt tungt med fuktiga ögon. Tanken väcktes givetvis på om jag fixar teveframträdandet med samma frågor utan att tårarna ska börja rinna på mig.

- Det är lugnt, sade intervjuaren. Det blir bra teve!

Själv är jag ju mera rädd för att det skulle bli för floskligt och inte trovärdigt. Nåja... nervositeten sätter nog stopp för eventuella tårar. Under samtalet med intervjuaren klev jag upp en våning i min medvetenhet om mitt förflutna. Det är ju en helt sjuk resa som jag har gjort! Det känns inte som om det verkligen är JAG som har gått igenom allt. Ziggan läste precis ut boken och hon känner precis likadant.

- Det är så svårt att förstå att det verkligen var du, sade hon.

Den stora skillnaden mellan mig och den förra Niclas gör sig ännu en gång påmind.

I morgon söndag kommer artikeln i Svenska Dagbladet och på måndag blir det Corren. Artikeln i DN kommer på måndag eller tisdag. På tisdag blir det Malou, på onsdag Go´morron Sverige, Motala Tidning och kanal Lokal. Tror dock att det blir ännu mera mediaframträdanden.

Må gud plocka kloka ord ur min mun.

Onsdag 16/1 kl. 20:04

Jag hade en riktigt lyckad 40-årsdag igår! Under dagen anlände den första upplagan på boken till förlaget. Lite mer än 2000 exemplar ligger första upplagan på. Förlaget ringde och gratulerade mig både för boken och födelsedagen, och sjöng Ja, må han leva för mig i luren. De skickade ett exemplar av boken till mig som jag fick idag! Det var en fantastisk känsla! Jag låg i sängen och läste vissa avsnitt. Sedan tittade jag på det supersnygga omslaget, kände på boken och log nöjt. Fan vad jag har slitit med den! Och vilken tegelsten sedan! Den är på 415 sidor (den förra var på cirka 240) och väger en del, trots att det är papperspärmar. Helt sjukt roligt!

Boken kommer nog att få en flygande start. På tisdag nästa vecka ska jag sitta hos Malou Von Siwers Efter Tio och bli intervjuad. Två dagar senare sitter jag i morgonsoffan på Tv 4. Förutom det, så blir det även artiklar i flera olika stora tidningar.

Igår kväll kom Ziggans släkt och firade mig, vilket var riktigt skoj. Pricken över i:et var när mina kära vänner Kenneth och Kia överraskade mig på kvällen. De körde ändå från Örebro och det gjorde mig grymt rörd.

Livet känns bra!

Lördag 12/1 kl. 02:02

Det är mycket nu. Den senaste veckan snittar jag nog bara 2-3 timmars sömn per natt... som precis just nu - kan bara inte somna. Gick och lade mig före 23:00, men gav upp nu, över tre timmar senare, och gick upp, tog en snus och tänkte försöka trötta ut mig framför datorn. Det är min tankeverksamhet som håller mig vaken. Tankarna surrar i huvudet på mig som ett ilsket bi.

Jag planerar för fullt för mitt releaseparty, vilket har varit den största orsaken till mina sömnproblem. Det blir ett stort och kostsamt party med väldigt många gäster och det är sjukt mycket som ska göras och klaffa... lokal har ordnats, telefonsamtal rings, inbjudningar skickas, reklamskyltar har tillverkats, hotell bokas, gästlistan skrivs och anmälningar tas emot. Cirka 70 av de drygt 120 inbjudna har redan anmält sig och jag gör mitt yttersta för att det ska bli en lyckad kväll för oss alla. Bland annat har jag hyrt in en proffesionell stand-up komiker, men jag betalar inte allt själv. Gästerna får punga ut med 150 kronor var och förlaget skjuter till cirka fyra tusen, så det blir nog "bara" cirka tvåtusen som jag betalar själv. Men det är det fan värt! Det kommer att bli ett sjusärdeles party där jag bland annat får återse flera gamla kompisar som jag inte har träffat på över 10 år. Det blir en salig blandning människor - allt från poliser och politiker till före detta tungt kriminella.

Utöver förberedandet för releasepartyt, så kommer boken från tryckeriet nästa vecka... samma dag som jag fyller 40 faktiskt. I och med boksläppet blir det en del föreläsningar, boksigneringar och mediaframträdanden, och min almanacka börjar bli ett stort pussel med tider som ska passas, byten av arbetspass och så vidare. Ett stort tv-framträdande kommer vecka 4, då jag ska intervjuas av Malou Von Siwers, vilket jag fick besked om idag. Det ser jag redan fram emot.

Min fyrtioårsdag nästa vecka ska jag fira lugnt med de närmast sörjande, men den stressfaktorn är inte att förringa.

Sedan har jag mitt i allt kaos även påbörjat min utbildning till behandlingsassistent, vilket också gör mig till undersköterska och vårdare. De första läxorna ligger redan och ropar efter mig.

Sedan planerar vi att flytta snart också. Vi tittade på en bostad i onsdags och jag ska till banken nästa vecka och ansöka om lån.

Som sagt... det är mycket nu, men det är bara positiva saker, så jag ska inte klaga.

Tack och lov fungerar allt klockrent på jobbet också och det är en bra stämning mellan grabbarna. Just nu i alla fall. Jag har världens absolut bästa jobb och har även insett, trots tidigare lite spydd galla, att jag har grymt bra arbetsgivare.

Nu har klockan hunnit bli 03:26, så jag ska göra ett nytt försök att sova. God natt!

Lördag 5/1 kl. 19:45

Såg på Revolver idag med grabbarna på jobbet. Revolver är en film av Luc Besson och en typisk sådan... mycket vapenskrammel, blod och skottlossningar. Men jag blev helt lyrisk över budskapet i slutet av filmen, även om filmen i sig var ganska rörig och våldsam. Jag fick en av de största aha-upplevelserna på länge, och vi diskuterade filmen livligt efteråt. Jag hoppas verkligen att grabbarna förstod budskapet och att de måste ifrågasätta vad deras eget ego säger åt dem. Budskapet var att det är ens eget ego som är ens största fiende. Det var bara så förbannat klockrent, och jag rekommenderar filmen starkt - just tack vare budskapet och de kloka orden från psykologerna och filosoferna på slutet. Väldigt djupt.

Jag vet att jag förr var min värsta fiende och ställde till det för både mig själv och andra, men har inte riktigt insett att det varit mitt ego som många gånger styrt mig. Inte förrän nu. Jag tycker mig även se sambandet mellan egot och självkänslan. Desto sämre självkänsla - desto större ego (förväxla inte egot med egoism).

Jag googlade på "egot" och hittade den här sidan som beskriver egot väldigt bra: http://www.sjalenskrigare.se/sida3.htm

Men den där rösten i mitt huvud lyssnar jag inte så mycket på längre. Den förra Niclas gjorde det, och det är nog en stor anledning till att skillnaden är så pass tydlig idag.

Nu har jag varit filosofisk så det räcker för hela året... aj, vilken huvudvärk jag fick!

Måndag 31/12 kl. 13:32

Den sista tiden har jag stressat och jobbat väldigt mycket, vilket nu har resulterat i att min bältros i ansiktet har kommit tillbaka lite grann. Ni som följde mina våndor i inläggen under juli 2006 (se gärna fotona) förstår kanske min oro över att det ska blomma ut i full kraft igen. Vad som helst - men inte det! Dels för att det blir mycket mediaframträdanden om ett par veckor, men mest för att det gör så förbannat ont. Men, men... det var inte det jag egentligen skulle skriva denna dag...

ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!

Onsdag 26/12 kl. 19:12

Jag vet att vissa människor kan bli bittra och avundsjuka när de hör hur bra det går för andra, framför allt för en sådan före detta buse som jag, men det tänker jag inte visa någon hänsyn. Jag måste bara få skryta:

Den ekonomiska situationen ser väldigt bra ut för oss just nu. Jag fick hojen såld i början av december, fick betalt för föreläsningsturnén och fick en hyfsad lön. Dessutom försvann min allra sista betalningsanmärkning nu i december! Jag har ju burit på betalningsanmärkningar i tjugo (20!) år, så det känns störtskönt att vara av med dem nu, trots att jag fortfarande har lite mer än 200.000 kvar i skulder. Men skulderna krymper med cirka tretusen kronor i månaden!

Fan vad livet kan bli bra om man bara bestämmer sig för att det ska bli det!

Jag minns hur jag på nyårsaftonen förra året stod på balkongen vid tolvslaget och lovade mig själv och mina vänner att göra 2007 till det bästa året i mitt liv. Det löftet har jag infriat. Men jag ska denna nyårsafton lova mig själv att göra 2008 till ett ännu bättre år! Både för mig och Ziggan. Det kommer ju att få en bra start i alla fall. I januari släpps boken vecka 3 och samma vecka fyller jag fyrtio (40!) år. Sedan kommer lönen som är riktigt... RIKTIGT bra eftersom jag under december har jobbat extra en hel del, bland annat hela julhelgen. Under 2008 ska Ziggan och jag flytta till en större lägenhet eller kanske till och med köpa hus. Vi ska resa utomlands tidigt i vår och gifta oss under sommaren. Det bröllopet är det kommande årets stora gräddbakelse! Vidare ska jag hoppa en hel del fallskärm (har äntligen köpt loss fallskärmen!), åka snowboard och även köpa mig en chopper till våren.

Allt det här kan jag unna mig på grund av ett drogfritt liv och hederligt arbete!

Måndag 24/12 kl. 11:24

Jag vill önska Er alla en riktigt god Jul!

Tisdag 18/12 kl. 20:06

Ikväll ska jag medverka i Eftersnack i Svt, men det är bara de i Östnytt-regionen som kan se programmet. De bjöd in mig så att jag äntligen får visa upp mina talanger i Operasång. Det var på tiden tycker jag! Det har bara varit en massa prat om mitt förflutna hela tiden, så nu är det äntligen dags för mig att få sjunga lite opera i teverutan. Oj, vad folk kommer att bli förvånade... eller skulle ha blivit i alla fall. Inte minst jag! Det hade varit roligt att vara bra på något som efterfrågas av medierna. Jag har ju bara varit bra på att vara dålig, och det är givetvis det som det ska pratas om igen. Eller vägen därifrån rättare sagt... och det är ju lite bra i alla fall, men det hade nog varit roligare att kunna sjunga opera. Jag ska verkligen försöka lägga ett ord för min kommande bok i den här tevesändningen - något jag nästan helt har missat i den senaste tidens mediasammanhang. Jag har varit skrämmande dålig på att tillvarata möjligheterna till reklam för boken.

Lördag 15/12 kl. 10:46

Det här går ju lite stick i stäv med mitt mål att sakta avveckla bloggen... har ju skrivit något nästan varje dag den senaste tiden - utan att ens reflektera över det. Men det visar bloggandets betydelse och vikt för mig, när jag omedvetet skriver av mig då det blir hektiskt med många händelser och tankar i mitt liv. Jag kommer nog att fortsätta blogga en bra bit in på nästa år också, men det återstår att se med vilka intervaller.

Jag läste inte DN i torsdags, men tydligen hade Beatrice Ask varit väldigt intresserad av mitt förslag på en omreformering av Kriminalvården. Jag fick det intrycket även under mötet med henne. Förslaget som jag lämnade över ser kort ut så här:

_______________________________

Isoleringsmodellen.

Det är min fasta övertygelse att när en person hamnar på anstalt för första gången, bör denne inte placeras tillsammans med andra interner. Jag baserar detta på mina egna erfarenheter från anstaltsvistelser, häktes- och isoleringsvistelser.

Som förstagångsplacerad på anstalt, och framför allt som en ung sådan, är man oftast identitetssökande och finner snabbt en identitet som kriminell. Man får kriminella förebilder, knyter kriminella kontakter, värvas till kriminella gäng och anammar hela den kriminella livsstilen. Internen riskerar också att utveckla ett drogberoende, eller fortsätta med missbruket inne på anstalten. Internen ges inget utrymme att ändra sitt tänkande. Tvärtom.

Mitt förslag är att isolera fången från kontakt med andra fångar och deras inflytande, men samtidigt ge kvalificerad vård och stöd i form av till exempel terapi, ART (aggressive replacement training), drogrehabilitering, återupprättandet av det sociala skyddsnätet (föräldrar, syskon eller andra släktingar), information om stödgrupper, studier, arbetsutbildning, samt givetvis ge internen ett grundligt förberedande för frigivningen. Internen ska ges möjlighet till arbete i cellen, träning och andra redan existerande förmåner.

På grund av mina egna erfarenheter från långvarig isolering, vet jag att väldigt många tänker de sundaste tankarna under en viss tid i isolering. Detta förstörs tämligen omgående när man sedan placeras bland andra fångar. Man träder då in i den kriminella identiteten igen.

I kompensation till isoleringen bör internen få halvtid, istället för att avtjäna 2/3. Merkostnaden för isoleringsmodellen utjämnas då mycket med tanke på det kortare straffet. I inledningsskedet av reformeringen kan internen kanske själv få välja mellan isoleringsmodellen och få halvtid, eller sitta med andra fångar och avtjäna 2/3.

_________________________________

Själv tycker jag att det vore högst otroligt om ingen inom Kriminalvården har tänkt samma sak. Skillnaden är nog att de inte har haft förmånen att lägga fram förslaget till Justitieministern. Jag har varit väldigt priviligerad. På alla häkten i Sverige så är det väldigt vanligt förekommande att de häktade begär att få sitta av hela sitt straff just på häktet, men detta beviljas aldrig. Antagligen på grund av korkade regler och platsbrist. Ni som jobbar inom Kriminalvården kan ju styrka detta. Många av fångarna har under häktesvistelsens isolering hunnit tänka till, blivit drogfria och helt släppt den där masken. De har insikten att allt det raseras i samma ögonblick de förflyttas till anstalten och dess hjärntvättande miljö. Jag vet med säkerhet att många fångar skulle kunna släppas fria direkt efter häktesvistelsen och ha betydligt större chans att inte återfalla i brott och droger - än om de fortsätter att avtjäna sitt straff på anstalt.

Själv var jag vilsen, osäker och identitetssökande när jag som ung avtjänade mina första fängelsestraff på Skänninge och Tidaholm. Jag var chanslös. Jag fick kriminella förebilder och sjönk allt djupare ner i identiteten som kriminell. Jag åsidosatte mina egna värderingar och åsikter - allt för att passa in. Nu tycker jag att det är fullständigt idiotiskt av Kriminalvården att ha det här systemet och ett tag fantiserade jag om att stämma staten bara för att väcka debatt.

Torsdag 13/12 kl. 15:01

Jag känner att jag vill förklara en sak, om det nu inte framgick av det jag sade på Kvällsöppet:

Jag har inget kriminellt tänkande längre (ni som känner mig vet det), men däremot kan jag få sådana känslor. Skillnaden är att jag inte agerar på dem - vilket jag skulle sagt om jag inte blev avbruten. Nu fyllde ju Erik i precis det jag skulle säga och jag hoppas att tittarna förstod det. Mitt kriminella tänkande försvann för flera år sedan, men som sagt... lite av den där lättkränktheten som jag bar på finns tyvärr fortfarande kvar.

Idag har jag tagit bort stygnen i ögat. Det var små stygn och jag försökte med en sytrådssprättare, en kniv och en sax, innan jag till slut lyckades med en nagelsax. Jodå, jag desificerade vertygen först. Om ett par veckor är det dags för mig att få mitt nya glasöga, så den svarta lappen får hänga med ett tag till. Det ser inte roligt ut... blåtira, svullet, stängt ögonlock och smått geggigt, så den svarta lappen fyller minst sagt sin funktion.

Onsdag 12/12 kl. 19:38

Jag är trött. Mediadrevet har varit ENORMT den senaste tiden. Tidnings-, radio- och tv-intervjuerna har avlöst varandra. Det har varit kul, men samtidigt utmattande. I morse träffade jag och Erik Beatrice Ask, och det var ett riktigt lyckat möte. Hon verkade gediget intresserad av vad vi hade att säga och mötet varade i 45 minuter. Starkt av en Justitieminister att ta sig tid och lyssna på två gamla knarkare och kriminella. Riktigt starkt! Förutom projektet för avhoppare från grov kriminalitet, lade jag fram en idé om en viss omreformering av Kriminalvården som jag tänkt på i flera år. Jag beskriver den i min bok. Kort handlar det om mera vård och mindre förvaring. Det känns skönt att ha lämnat mina synpunkter, även om det nu inte händer något med dem. Hon tyckte dock att det var ett nytänkande och bra förslag. Tänk om...?

Efter mötet med Ask, träffade jag mera journalister, intervjuades i radion och 22:35 ikväll ska både jag och Erik medverka i Kvällsöppet på Tv4. Och nästa vecka blir det ytterligare ett debattprogram.

Det är mycket nu.

Söndag 9/12 kl. 14:13

Nu har jag opererat ögat! Det var en operation som jag önskat länge, eftersom jag i så många år varit så förbannat missnöjd med hur mitt glasöga har suttit och hur det har sett ut. Det har varit insjunket och stelt. Nu har de tagit fett och kött ifrån min ena skinka, dragit ut tre gamla muskler från ögonhålan och sytt fast de i köttbiten. Vidare har de fyllt upp håligheter med fett. Visserligen kan man inte riktigt se det slutgiltiga resultatet än, eftersom det fortfarande är svullet och igensytt, men det blir nog bra när det läkt. Då kommer även det nya glasögat förhoppningsvis att följa med lite bättre. Då sköterskorna från avdelningen hämtade mig på post-op, så kunde jag inte låta bli att skämta med dem:

- Varför har jag bandage på mitt vänstra öga, när det var mitt högra öga som skulle opereras? frågade jag och var fortfarande ganska groggy efter narkosen.

Den ena sköterskan fick nästan panik över det gigantiska misstaget som hon trodde hade begåtts, men skrattade gott när jag förklarade att jag skämtade.

Så nu blir det en svart lapp för ögat ett par veckor, men inte mig emot.

Den kommande veckan blir ganska hektisk. I morgon är jag och Erik med i både DN och Aftonbladet angående mötet med Beatrice Ask på onsdag. Tv4 Öst ska göra ett nyhetsinslag och jag ska även sitta med i morgonsoffan hos dem. Apropå den senaste tidens mediacirkus, så har det gått riktigt fort och jag undrar ibland uppriktigt:

Va fan håller jag på med? Är det verkligen värt det?

Både jag och Ziggan är väldigt oroliga över eventuella repressalier från kriminella gäng. Det är extremt påfrestande. Jag vet inte alls om de ser mig som en töntig Svensson idag som bara yttrar sina åsikter, eller om de ser mig som en förrädare som förtjänar att dö.

Förrädare var jag förresten som kriminell... då förådde jag mig själv, samhället och människorna omkring mig som verkligen brydde sig om mig.

Det enda jag egentligen vill nu, är ju att leva ett tryggt Svenssonliv med Ziggan vid min sida, så hur blev det så här? Antar att jag fortfarande bär på mycket bitterhet mot skitlivet och jag vill verkligen inte se vilsna och identitetssökande grabbar gå samma väg. Jag vill hemskt gärna även hjälpa folk som vill hoppa av det destruktiva livet. För hur det än är, så vet jag att det finns väldigt många bra människor i den där världen som förtjänar ett bättre öde och kan bli produktiva och ansvarstagande medborgare i samhället. De har, precis som jag själv hade, bara hamnat jävligt snett. Samtidigt vill jag ju faktiskt, som jag har berättat flera gånger förut, lämna mitt förflutna bakom mig och bara vara. Jag hade räknat med en massmedial uppmärksamhet när boken kommer ut i januari, men det här har jag liksom inte bett om. Allt känns minst sagt kluvet och jag vet inte hur mycket jag ska gå med på... eller hur mycket jag orkar... eller vågar.

Tisdag 4/12 kl. 15:16

Anställningen på det andra behandlingshemmet sket sig också på grund av mina framträdanden och uttalanden i media. Pratade nyss med dem, och de var i alla fall ärliga emot mig. Det ska dock poängteras att de anställda på bägge ställena håller med mig om mina åsikter och tycker bra om mig. Jag tycker om dem också. Under andra omständigheter hade jag fått jobben, så jag tar inte deras avståndstagande personligt. Jag har förståelse för deras beslut och respekterar det, men tycker samtidigt att det är både fegt och ledsamt.

Vart är samhället på väg när personer vägras anställning på grund av att de öppet tar avstånd från kriminella gäng? Sorgligt. Jag har lekt med tanken om någon arbetare med en "vanlig" bakgrund uttalar sig negativt om kriminella gäng... skulle han då få sparken?

För de ovan nämnda arbetsgivarna ligger skillnaden mellan denne "någon" och mig i mitt kriminella förflutna. Alltså straffas jag fortfarande på grund av mitt förflutna.

Trots min bakgrund, ser jag mig själv som en Svensson sedan många år. Jag är en ansvarstagande och hårt arbetande medborgare med hög moral. Jag har precis lika mycket rätt att kasta skit på kriminalitet som vilken annan Svensson som helst.

Måndag 3/12 kl. 21:47

På grund av mina uttalanden i media, så fick jag idag tyvärr sparken ifrån mitt vikariat på gruppboendet för förståndshandikappade, där jag precis hade börjat extraknäcka. Det känns skittrist eftersom jag verkligen trivdes där och hoppades på en fast tjänst. Enligt ledningen vågade de inte ha mig där på grund av rädslan för repressalier från kriminella gäng. Deras första prioritet är de boendes hälsa och välmående, och jag respekterar verkligen beslutet... även om jag tycker att det är lite fegt. Jag suckar tungt och uppgivet.

Nu väntar jag bara på att det andra behandlingshemmet, där jag skulle börjat extraknäcka nu i december, ska ge mig samma besked. Och jag skulle ha full förståelse för det också. Mina arbetsgivare på mitt ordinarie jobb stöttar mig... hittills i alla fall. Men jag skulle inte bli jätteförvånad ifall de också säger upp mig. Fortsättning följer...

Söndag 2/12 kl. 21:38

De ringde från Justitiedepartementet förra veckan och lät meddela att justitieministern Beatrice Ask var angelägen om att träffa mig. Det var både smickrande och väldigt roligt eftersom jag vill träffa henne också. Trots att hon hade ett fullpackat schema, så lyckades jag få en tid redan i mitten av december. Jag och Erik kommer främst att lägga fram vår projektplanering på organet för gängmedlemmar som vill hoppa, men jag vill också lägga fram mina ideér på ändringar inom kriminalvården.

Under föreläsningsturnén läste jag ut boken Svensk Maffia. Jag förklarade sedan för Lasse Wierup (en av författarna) att jag hade mått dåligt då jag läste boken. Boken var som ett slag i magen och påminde mig om alldeles för mycket. Jag fick senare reda på att andra som också lämnat det där skitlivet bakom sig, också mådde dåligt när de läste den. Boken är dock väldigt bra skriven och jag tycker att den fyller en viktigt funktion då det gäller att informera samhället om hur verkligheten ser ut. Det känns som om många kör ner huvudet i sanden och vägrar se det växande problemet. Förra veckan deltog Lasse i teveprogrammet Argument på SVT där han debatterade mot idioten Christer Isaksson (kriminalvårdens säkerhetschef). Christer ansåg att boken skapade fler kriminella och på Kriminalvårdens hemsida (helt sjukt!) uppmanades personalen att inte låta fångarna läsa boken. Vidare berättade han att många fångar på anstalterna har ett exemplar av den, ser den som häftig och att det är därför som boken gått bra.

Jag vill bara säga ett par saker till Christer:

1. Förbjud att vålds- och brottsglorifierande filmer visas inne på anstalterna, istället för att ge dig på faktaböcker. Det visas MASSVIS med filmer som är stora inspirationskällor för väldigt många kriminella, men inte ett ljud har nämnts om det. Rätta till dina prioriteringar!

2. Visst ser många kriminella det som en merit att vara omskrivna i boken och är glada över uppmärksamheten. De blir oftast tacksamma över ALLT som skrivs... oavsett om det är positivt eller negativt. Men ska man unvika att höja deras ego, även om det innebär att dölja hela sanningen för resten av samhället?

3. Att vilsna killar som läser boken ser upp till de som omnämns, kan jag hålla med om. Men de problemen som de bär på, problem som får dem att leta efter skeva förebilder och söka en kriminell identitet, uppkom GARANTERAT långt innan de plockade upp boken. Det ligger alltid i betraktarens vilja och förmåga att tolka budskap.

4. De två första veckorna sålde boken över femtiotusen exemplar. På de svenska anstalterna sitter i genomsnitt ungefär femtusen fångar. Hur kan du påstå att det är fångarna som ligger bakom framgången med boken?

Blir så förbannad på Christer som tror sig veta allt bara för att han har jobbat inom Kriminalvården i väldigt många år. Herregud... ser han inte att han misslyckas KATASTROFALT och behöver hjälp? Något måste göras! Och då snackar jag inte om att fördöma en faktabok! Varför vägrar han att lyssna på andra? Ska vi i samhället verkligen tillåta att sådana människor sitter på sådana viktiga positioner?

Söndag 25/11 kl. 13:17

Jag känner mig irriterad, ensam, besviken, missförstådd och rädd... och jag ska försöka att förklara varför.

Jag är besviken på människor som vänder mig ryggen bara för att jag har åsikter och vågar yttra dem i media. Det konstiga är att jag vet att de har samma åsikter. Hade jag haft en "normal" bakgrund, så hade jag kanske fått en större respons. Jag får nämligen uppfattningen att vissa tycker att jag inte har rätt att kasta skit på kriminella, för att jag har varit sådan själv. Kanske förstör jag även vissas uppfattning om att man aldrig kan ändra sitt tänkande och agerande. Många som jag litade på, som jag trodde skulle stötta mig, har inte ens hört av sig med varken ris eller ros. Telefonen är häpnadsväckande tyst, inkorgen på min mail har de senaste dagarna varit nästan helt tom och jag har endast fått två anonyma kommentarer på bloggen om mitt medverkande i media, trots att det varit 300 besökare om dagen de senaste dagarna. Det känns ensamt.

Själv har jag ringt runt till ett par vänner för att få någon slags bekräftelse på att jag sagt och gjort något bra, men det verkar som om många är rädda. En gammal kompis som jag pratade med igår, vågade knappt hålla med mig när jag pratade om hur mycket de kriminella MC-gängen förstör för de vanliga MC-klubbarna, dyker upp oinbjudna och ofta ställer till bråk.

- Ja, utan att säga för mycket, så har du ju jävligt rätt, sade han bara.

Detta trots att han själv är medlem i en vanlig MC-klubb. Det är alltså bara några väldigt få som ens har sagt något till mig, medan resten beter sig som om jag redan vore död.

Igår var jag på julbord med Ziggans släkt och jag upplevde det som om vissa var sura på mig för att jag stuckit ut hakan. Självklart är de oroliga för Ziggans skull och nu i efterhand borde jag givetvis ha rådfrågat henne innan jag i media kastade skit på kriminella. Lätt att vara efterklok och jag tror att hon hade avrått mig från att medverka. Det kanske hade varit det bästa, men nu är det ju redan gjort.

När ett par ur Ziggans släkt blev onyktra efter julbordsbesöket, så fick jag reda på lite om vad de tyckte. Den ena sade sig ha varit trött på mitt prat om mitt förflutna redan för ett år sedan. Tycker ju att hon kunde sagt något då istället. Synd också att hon inte heller tycks förstå att jag har ett stort behov av att prata om det. Men, men jag har beslutat mig för att gå till en terapeut och prata av mig där istället, så slipper min omgivning lyssna på mig i fortsättningen. Jag var väl naiv och trodde att folk faktiskt brydde sig om hur jag mådde och vad jag varit med om, men jag har helt ändrat uppfattning nu. Folk vill sköta sig själva (förutom när det är skvallerdags) och när någon frågar hur man mår, så förväntar de sig bara ett kort:

- Jo, det är bra.

Två andra damer tyckte att jag var väldigt egoistisk i mitt bloggande... att jag inte skriver om något annat än mig, mina känslor och mina tankar. Det var både sårande och irriterande att höra eftersom jag trodde min omgivning förstod varför. Jag skapade den här bloggen och döpte den till "Den förra Niclas och Jag", just bara för att skriva ner MINA tankar och MINA känslor kring MITT liv. Jag vill bara påpeka det till er andra som eventuellt också uppfattar mig som egoistisk. Jag hade mycket från mitt förlutna som jag behövde skriva av mig och bloggen har fungerat som en terapi... för MIG. Jag började alltså inte skriva för någon annans skull än min egen och det kan ju tyvärr uppfattas som egoistiskt. Men när jag nu ska börja gå hos en terapeut, så kommer jag ju inte att prata om något annat än mina känslor, tankar och problem. Kommer det också att uppfattas som egoistiskt?

Eftersom jag dessutom sedan flera år har en del allvarliga hot över mig och överlevde ett mordförsök för fyra år sedan, så valde jag redan i början av mitt bloggande att vara väldigt försiktig med att lämna ut någon annan än mig själv och vara sparsam med detaljer. Men av denna hänsyn till andra, så uppfattas jag tyvärr som egoistisk av vissa. Det sårar mig.

Rädslan jag bär på beror givetvis på eventuella konsekvenser av mina uttalanden.

Fredag 23/11 kl. 15:52

Det har varit ett hektiskt dygn och jag är trött som fan. Själv tyckte jag att jag gjorde en klart godkänd insats i både radion och i tv4-soffan i morse. Jag är i alla fall nöjd, men trots att Thomas Bodström och jag hade samma åsikt om en svensk nationell utredningsgrupp, så störde jag mig på att han använde dyrbar tid åt att kasta paj på Justitieminister Beatrice Ask. Vet inte om det kanske var ett försök att fiska röster. Jag var svindlande nära att säga åt honom faktiskt... ångrar att jag inte gjorde det. Skulle fått ett utbrott, vält bordet och skrikit något... ha, ha, ha! Vadå? Jag kanske inte får någon mer chans att göra ett intryck på svenska folket.

Dessutom uppgav Thomas rena faktafel, vilket jag också störde mig på. Vilket Beatrice också gjorde... det är krut i den damen. Om man lyssnade noga på vad hon hade att säga, så var det vettiga åsikter och hon förkastade ju inte förslaget, utan vill bara inte att det ska genomföras på bekostnad av de lokala polisdistrikten.

Efteråt fick jag en kort pratstund med henne och jag måste säga att gillar henne skarpt. Vi bytte nummer och hon verkade angelägen om att få mitt, så jag hoppas att vi får till ett möte där jag bland annat får lägga fram mina förslag på en omreformering av Kriminalvården. Dessutom ska vi (jag och Erik) lägga fram förslaget om ett organ dit gängmedlemmar som vill hoppa av, kan vända sig till och få hjälp. Mallen finns ju redan i form av fryshusets Exit. Idén hos oss har väckts av Lasse Weirup, men både Erik och jag har haft liknande tankebanor.

Jag vet att jag sticker ut hackan och tar väldigt stora risker i och med mina uttalanden som garanterat väcker ont blod, men jag känner samtidigt att jag måste. Jag är en Svensson ut i fingerspetsarna idag och stör mig på den växande organiserade brottsligheten, precis som vilken annan Svensson som helst. Dessutom ser jag (som man själv givetvis inte ser i den situationen)känslomässigt vilsna grabbar som söker sig in i de här gängen utan att förstå att de blir utnyttjade och kanske förstör sina liv för gott. Tragiskt! Jag var precis likadan... uppslukad av att få en identitet, ville bli respekterad, få vänner, bli uppmärksammad och omtyckt. Mitt eget jag försvann. Det kan liknas med hjärntvätten sektmedlemmar utsätts för. Idag är jag JAG och det känns förbannat skönt att jag numera kan och törs säga det jag tycker och tänker. Det jag egentligen har tyckt och tänkt hela tiden. Shit, va lost jag har varit!